Skrivpuff - Orättvis
-Nämen lilla Jenny, nu är du väl ändå orättvis?
Berit knep ihop sina redan smala ögon till nästan obefintliga springor och rynkade missbelåtet på den spetsiga lilla näsan, där hon satt i högsätet på gaveln av det avlånga mötesrumsbordet. Indignerad över att jag till synes inte förstod vikten av vad vi nyss diskuterat och återhållet arg över att jag indirekt ifrågasatte hennes auktoritet och erfarenhet. Hon hade minsann jobbat här i mer än 20 år, så inte skulle det komma någon nyanställd och ha åsikter om huruvida avsaknaden av handkräm på arbetsplatsens damtoaletter verkligen var ett arbetsmiljöproblem av rang.
Att bli anklagad för att vara orättvis tog hårt. Även om jag väl egentligen inte brydde mig det minsta om vad bittra Berit tyckte om mig. Och även fast handkrämsdiskussionen i mina ögon faktiskt var mer än lovligt löjlig. Hon måste ha ett otroligt torftigt liv, tänkte jag, om det här var en fråga som kunde engagera och ta flera timmar i anspråk. Men rättvisa var viktigt, det var jag uppvuxen med. Den där sortens millimeterrättvisa som en barndom med två syskon och en mamma som säkerställer att alla får lika mycket av allt "för-då-är-alla-lika-älskade" innebär. Lördagsgodiset delades upp i tre identiska högar där till och med de olika färgerna på geléringarna var jämnt fördelade. Först i vuxen ålder förstod jag att det också medförde den lilla bieffekten att mamma kunde kalasa på det överblivna som inte gick att dela jämnt på tre.
Fast det kanske var jag som inte fattade vad som verkligen betydde något. Mina tankar snurrade förvirrat runt utan att få riktigt fotfäste nånstans. Han var gift. Han tillhörde någon annan. Han kunde inte vara med mig, sa han, även om han bedyrade att det var vad han helst av allt hade velat. DET, om något, ville jag skrika högt rakt i ansiktet på Berit, var vad som var orättvist. Fruktansvärt orättvist. Och alldeles, alldeles outhärdligt.
Berit knep ihop sina redan smala ögon till nästan obefintliga springor och rynkade missbelåtet på den spetsiga lilla näsan, där hon satt i högsätet på gaveln av det avlånga mötesrumsbordet. Indignerad över att jag till synes inte förstod vikten av vad vi nyss diskuterat och återhållet arg över att jag indirekt ifrågasatte hennes auktoritet och erfarenhet. Hon hade minsann jobbat här i mer än 20 år, så inte skulle det komma någon nyanställd och ha åsikter om huruvida avsaknaden av handkräm på arbetsplatsens damtoaletter verkligen var ett arbetsmiljöproblem av rang.
Att bli anklagad för att vara orättvis tog hårt. Även om jag väl egentligen inte brydde mig det minsta om vad bittra Berit tyckte om mig. Och även fast handkrämsdiskussionen i mina ögon faktiskt var mer än lovligt löjlig. Hon måste ha ett otroligt torftigt liv, tänkte jag, om det här var en fråga som kunde engagera och ta flera timmar i anspråk. Men rättvisa var viktigt, det var jag uppvuxen med. Den där sortens millimeterrättvisa som en barndom med två syskon och en mamma som säkerställer att alla får lika mycket av allt "för-då-är-alla-lika-älskade" innebär. Lördagsgodiset delades upp i tre identiska högar där till och med de olika färgerna på geléringarna var jämnt fördelade. Först i vuxen ålder förstod jag att det också medförde den lilla bieffekten att mamma kunde kalasa på det överblivna som inte gick att dela jämnt på tre.
Fast det kanske var jag som inte fattade vad som verkligen betydde något. Mina tankar snurrade förvirrat runt utan att få riktigt fotfäste nånstans. Han var gift. Han tillhörde någon annan. Han kunde inte vara med mig, sa han, även om han bedyrade att det var vad han helst av allt hade velat. DET, om något, ville jag skrika högt rakt i ansiktet på Berit, var vad som var orättvist. Fruktansvärt orättvist. Och alldeles, alldeles outhärdligt.
En otäck härskarteknik, att förminska någon genom att kalla hen liten. Vi får följa Berits inre monolog och jag förstår lätt att hon känner sig mörk inombords. En älskare som kanske inte är så bra för henne och därpå läggs en kollega som utövar makt. Bra beskrivet.
SvaraRaderaBra! Jag skulle vilja veta mer. Hur kommer det att gå med handkrämen, kommer det att bli påfyllt? Och den där mannen, han verkar ju ha det lite för bra just nu, tänker jag... på älskarinnans bekostnad.
SvaraRadera