Skrivpuff - Skiljas

Fortsättning på Skrivpuff - Det är bara ett spel


-Men Jenny, du fattar väl att han inte kommer skilja sig för din skull?
Emma var lika rak som hon alltid varit. På gott och ont. Trots att de egentligen var väldigt olika hade de funnit varandra direkt första kursen på universitetet och hängt ihop sen dess. Nu bodde de dessutom tillsammans i ett mindre kollektiv föranlett av bostadsbristens Stockholm. På gott och ont det också.
-Jag lägger inga värderingar i något du gör. Ha kul och lev livet, absolut. Hans familj är hans problem. Men låt honom för guds skull inte såra dig.
De stod inne på tjejtoaletten på ett av de populäraste uteställena och bättrade på sminket, som såhär vid tvåtiden inte var vad det en gång varit. Den årliga julfesten på jobbet hade varit lyckad och ett större gäng hade valt att gå vidare bejakandes den lätt berusade och upprymda känslan som sa att natten ännu var ung.


Hon såg hans nyklippta nacke i baren på långt håll när hon kom ut. Som på en given signal vände han på huvudet och mötte hennes blick. Den där blicken som fullständigt naglade fast henne och nästan gjorde henne oförmögen att röra sig. Fick henne att glömma tid och rum och tappa all logik. Fick henne att känna sig sedd och önskad och älskad och åtrådd. Inte kunde hon väl bara inbilla sig att han också hade riktiga känslor för henne?


Innan hon visste ordet av var hon i hans armar och hörde honom viska "Följ med mig hem, snälla?"  Hans läppar snuddade mjukt mot hennes öra. Rysningar av välbehag fortplantade sig längs nacken och ryggraden och hon kunde känna hur håret på armarna reste sig. Nånstans långt där bak i huvudet ringde Emmas röst. Ok, hon fattade att det här inte var hållbart i längden. Att det nog inte skulle bli något happy ever after. Att hon borde bryta. Hon ville bara inte skiljas från honom just inatt.