Skrivpuff - Orörd, framtill, lågt

Det orörda landskapet lämnade ingen oberörd. Utsikten var hänförande och sträckte sig över böljande fjällvidder som nu skiftade i sprakande höstfärger. Sprakade som eld gjorde de när den ännu varma septembersolen spred sitt sken över nejderna. Kontrasten mot den klarblå himlen var slående. En mulen dag var det mer en murrig färgskala som rörde sig från den lila ljungen via de röda lingonen och gulorange hjortronen  till fjällbjörkarnas alla nyanser från grönt till gulbrunt. Luften var hög och klar och kändes friskare än någon annanstans. Så syremättad att varje andetag här uppe på något sätt gav mer liv och energi. Över hundra år senare skulle stressade storstadsmänniskor komma hit och andas. Förundras över tystnaden. Drömma om ett enklare liv i samklang med naturen, där de egna tankarna och närvaron i nuet fick ta plats istället för den ständiga jakten på prylar och status. Men om det visste förstås Disa ingenting.


Hon märkte bara att getterna var oroliga. Var det björnen som hon några dagar tidigare sett spillning ifrån som var i antågande? Paniken kom långsamt smygande. Hon fick inte bli hispig. Måste hålla huvudet kallt. Alla råd hon fått från de mer erfarna butauserna innan hon på försommaren släppts iväg upp till den enkla fäboden virvlade galet runt som olikfärgade höstlöv omöjliga att fånga och sortera. Springa för livet? Spela död? Skrika på hjälp? Nej, vem skulle höra henne? Det fanns ju ingen på mils avstånd. Den lilla fjällfäbodvallen var öde sånär som på henne och den flock getter som hon ansvarat för hela sommaren. Av alla upptänkliga försvar valde hon av någon anledning det mest osannolika och skrockfulla. Hon fann sig själv stående med en stor bit björknäver i handen när hon fick syn på honom. Hon höll det torra men ändå fortfarande böjliga stycket som en sköld över bröstet. Försökte skydda det våldsamt pulserande hjärtat under den enkla blusen med snörning framtill.


-Förlåt om jag skrämde fröken Disa, sa han. Hon förvånades över hans tilltal, hon var då rakt ingen fröken. Enklare jänta fick man väl leta efter, en simpel fäbodflicka. Kanske inte allra längst ner på samhällsstegen, men lågt i jämförelse med honom. Hon visste mycket väl vem han var, Erik.  Äldste sonen till bonden som ägde traktens största gård. Vid midsommardansen hade hon förstulet sneglat åt hans håll och inbillat sig att hon fått ett leende och en blick till svar, innan hon snabbt slagit ner sin. Men vad gjorde han här nu?


När han lämnade henne några timmar senare brände den varma ömsinta kyssen farväl behagligt på hennes läppar. Blusens snörning var intakt. Hon var orörd, men långt ifrån oberörd.